Därför ska du använda CC0 för din data


Foto: Opensourceway (CC-by-sa)

Först en brasklapp. Jag är inte jurist så det kan finnas brister i mina resonemang, kommentera gärna i sådant fall, jag vill lära mig mer! När jag nämner ”data” syftar jag på all textinformation som kan finnas i en databas, metadata såväl som beskrivande texter och kommentarer. Inlägget handlar om data (i rå textform) och inte verk som t ex foton, ljud, scannade böcker mm.

Creative Commons tillhandahåller två olika märkningar för material i Public Domain. Jag har skrivit om detta tidigare och som du kanske märker frångår jag mitt tidigare resonemang på några punkter. Grundprincipen är att Public Domain Mark används för material som redan finns i Public Domain, t ex för att upphovsrättsskyddet har slutat gälla (t ex för att skaparen har varit död i mer än 70 år). CC0 (Creative Commons Zero) används för material som helt eller delvis har ett skydd men där ägaren av upphovsrätten vill avsäga sig denna för att underlätta spridning, samskapande och innovation. Creative Commons gör en bra jämförelse på sin sajt. CC0 används redan idag av många institutioner, däribland svenska Kungliga biblioteket och Europeana.

Genom att använda CC0 säkerställer man för användaren att datan är helt fri att använda helt utan restriktioner.

Generellt är inte metadata skyddad av upphovsrätten eller närliggande rättigheter då det i regel består av fakta eller annan information som inte har verkshöjd i sig själva. Däremot kan databasen i sig vara skyddad enligt 5 kap 49§ i upphovsrättslagen (en databas kan vara skyddad på grund av att den innehåller en sammanställning av ett stort antal uppgifter eller på grund av att den är resultatet av en större investering). CC0 fungerar som ett verktyg för att avsäga sig även dessa rättigheter. I flera länder, där ibland Sverige, går det inte att avsäga sig den ideella rätten till ett verk vilket även gäller för databaser. CC0 fungerar då som en licens där man avsäger sig de rättigheter som finns. Samtidigt ger man användaren rätt att använda datan utan restriktioner och tydliggör att upphovsrättsinnehavaren inte kommer att vidta några åtgärder för att hävda de rättigheter som finns kvar. CC0 tar alltså höjd för att upphovsrätten ser olika ut i olika länder.

Ofta, särskilt när det gäller minnesinstitutionernas data, innehåller databaser både metadata (data om data) och texter som skulle kunna skyddas av upphovsrätt. Inte sällan hamnar man i en gråzon då det kan handla om beskrivningar eller kommentarer. Är ambitionen att datan ska vara så fri som möjligt kan man använda CC0, vilket tydliggör vad som gäller, den som vill använda datan behöver inte ta ställning till om datan är skyddad, public domain eller i en gråzon.

En följdfråga blir varför en institution skulle vilja avsäga sig alla rättigheter till data de förvaltar? Till att början med handlar det om data som idag, helt eller delvis, inte skyddas av upphovsrätten. Genom att använda CC0 övervinns oklarheterna kring vad som är skyddat och vad som inte är det samt vad som gäller i olika länder. Att t ex sätta CC-by på innehållet skulle istället skapa osäkerhet kring vad som egentligen är fritt och vad som är skyddat vilket kan medföra problem i andra sammanhang. Dessutom, när man gör sammanställningar, aggregerar data i flera led är det inte alltid rimligt att behöva skriva ut alla upphovsmän. I framtiden kan det handla om tusentals databaser som hanteras samtidigt vilket belyser problemet ytterligare. Att informationen används i så stor utsträckning som möjligt är överordnat rätten till delar av datan eller att institutionen namnges. Det finns alltså inga legala krav att namnge källan, däremot kan det finnas praxis, god sed, rekommendationer mm som gör att man bör ära den som äras bör ändå. Om inte annat för att ge sammaställningen trovärdighet.

Publicerat i Öppen data, Creative Commons, Free culture, Upphovsrätt | 1 kommentar

Därför får Skyrim mig att älska Internet

Ibland får jag en sån där jag-älskar-internet-känsla… när jag inser att Internet för människor samman, triggar deras kreativitet och får dem att bli en del i något större än dem själva. Jag har nämnt det tidigare när jag skrivit om Eric Whitacres Virtual Choir och här kommer ett till exempel. Tv-spelet Elder Scroll V – Skyrim har växt från att vara ett spel till att bli ett Internet-meme (mängden ”an arrow in the knee”-skämt är oändliga) vilket gjort det känt långt utanför kretsen av gamers.

Det är numera vanligt att fans tar klipp och delar från tv-spel, remixar och skapar nåt nytt. Detta sker ofta med tv-spelsbolagens goda minne då det promotar spelen. Här kommer ett underbart exempel:

Musiken till Skyrim är stundtals magisk. Lyssna bara:

”Malukah” spelade in en egen version och la ut på Youtube:

”MrDooves” spelade sedan in en duett:

”Noahlittlejohn” la på cello:

Resultatet? Magiskt! Mashup och remix när det är som bäst! :)

Publicerat i Free culture, Musik, Tv-spel | Lämna en kommentar

Då- och dåbilder och länkad data

Även om det har funnits tidigare så har den nya tekniken gjort det enklare att skapa nu- och dåbilder där man fotar en plats som finns på ett historiskt fotografi så att man kan se hur platsen förändrats (eller inte förändrats). Det finns t ex Flickr-grupper och bloggar (t ex den svenska bloggen  Hej igen) som helt ägnar sig åt detta. Här kommer en annorlunda variant med en teckning från 1846 samt ett fotografi från 1890-talet.

Teckning av Visby sett från norr av Per Arvid SäveAv: Per Arvid Säve, 1846.

Visby sett från norr. Foto av Carl Curman, 1890-tal.
Foto: Carl Curman, 1890-tal.

Vad som är slående är hur lik teckningen är fotografiet samt att det inte hänt särskilt mycket utanför Visby ringmur på de ca 50 år som förflutit mellan teckningen och fotografiet. I förgruden kan man se S:t Göras ruin, den enda kyrkoruinen i Visby som ligger utanför ringmuren. Den var, enligt Wikipedia, de spetälskas kyrka vilket förklarar placeringen utanför staden. Tittar jag på Generalstabskartan från 1890 ser jag även där att bebyggelsen utanför muren var begränsad under denna tid, även på den östra och södra sidan. I årets utgåva av Gotländskt arkiv är temat ”landet utanför muren” där jag kan läsa mer om hur bygden utanför muren har utvecklats genom historien. I Visual Arkiv får jag veta mer om Säves arbete och kan hitta fler teckningar och annan information. Materialet om Säve finns idag på Rikssantikvariämbetets Antikvarisk-topografiska arkiv (ATA). Teckningen ovan är hämtad från ”Atlas till berättelser för år 1851-52″ och borde vara vol 12 nr 4. Vill jag veta mer om Säve så har Wikipedia mer information och källhänvisningar.

Vart vill jag då  komma med detta? Det finns mycket information om Visby om man vet var man ska leta, jag har sökt i flera källor för att hitta informationen; Kulturmiljöbild, Wikipedia, Lantmäteriets karttjänst, Visual Arkiv och LIBRIS. Dessa är dessutom en bråkdel av de källor som finns som innehåller information kopplade till bilderna ovan. Jag vet dock var jag ska leta för att hitta det jag söker. Tänk om man kunde hitta alla denna information genom att bara hitta ett av ”objekten”, t ex teckningen av Säve eller få länkar till teckningarna direkt från arkivhandlingarna.

Begreppet som man använder när man länkar ihop information från olika databaser kallas ”länkad data”. I länkad data-begreppet ingår även att  när dessa länkar skapas beskriver man hur de två ihoplänkade objekten hänger ihop så att de datorer som gör sökningar förstår och kan visa att t ex S:t Göras ruin finns avbildad på Carl Curmans fotografi.

Men krävs det inte en massa dyr utveckling för att detta ska vara möjligt?  Den tekniska infrastrukturen finns redan idag i o m Riksantikvarieämbetets K-samsök. Vad som krävs är att dessa databaser som man vill länka ihop finns som publika (dvs tillgängliga via nätet) resurser med unika länkar (s k URI:er) till de enskilda fotografierna, böckerna, artiklarna mm så att man kan länka till dem. Idag finns ofta inte dessa länkar, Wikipedias användare har dock varit duktiga på att länka ihop många byggnader och fornlämningar med Riksantikvarieämbetets Bebyggelse- och fornminnesregister. En hel del av dessa länkar skulle kunna skapas halvautomatiskt/maskinellt och man skulle även kunna ta hjälp av användarna (s k Crowdsourcing). Att information bara existerar i sin egen databas utan relation till omvärlden är ett analogt sätt att tänka. Tillgänliggör vi informationen och länkar ihop den kommer både nyttan, tillgängligheten och användbarheten att öka. Vinnarna är förstås du och jag som är intresserade och vill veta mer om platser och företeelser.

Publicerat i Öppen data, Free culture, Kulturarvswebb | 6 kommentarer

Crowdsourcad körsång

Den som följer mig i diverse sociala medier vet nog att jag sjunger i kör (Allmänna sången Visby). Inför årets julkonserter kommer vi bl a att repa in ”Lux Aurumque” av den amerikanske kompositören och dirigenten Eric Whitacre. Det är ett häftigt och mycket stämningsfullt stycke musik. Vår körledare berättade vid första övningstillfället om hur Whitacer hade lagt ut en video med instruktioner och där han dirigerar stycket och uppmuntrat körsångare från hela världen att sjunga in sin stämma och ladda upp det till Youtube (läs hela historien här). Resultatet, där alla stämmor klippts ihop, är bland det häftigaste jag sett. Du kan se The Virtual Choir här (185 sångare från 12 länder):

Instruktionvsideon är kort men genialisk:

Människor från hela världen, som aldrig träffats och som inte pratar samma språk finner en gemenskap i musikens universella språk. Lika fantastiskt som rörande. Det är detta jag älskar med internet, att tekniken erbjuder så mycket att om bara man är beredd att höja blicken lite finns det helt nya sätt till uttryck och samarbete. På det sättet är internet och körsång inte helt olika, att få möjligheten att vara en del av någonting större än en själv.

Vad är nästa steg? Det skulle vara intressant att se om det är möjligt att även komponera musik tillsammans och sedan framföra den. Kanske är gjort, nån som vet?

Sedan detta har Whitacre upprepat bedriften med stycket ”Sleep” och samlade då hela 2052 sångare från 58 länder!

Själv blev jag lite extra taggad att lära in detta stycke och jag tror att det kommer att göra sig utmärkt på vår konserter kring 1:a advent (bl a i S:t Lars ruin i Visby).

Publicerat i Musik, Sociala medier | 2 kommentarer

Digitalisering med villkor?


Denna bild kan jag använda eftersom den är fri och uppmärkt med Public Domain Mark. Foto: Fredrik Bruno. (PDmark)

Igår lät regeringen meddela att man avser avsätta 850 miljoner i budgeten för vård och digitalisering av kulturarvet. Tanken är att människor med arbetsbegräsning ska få en meningsfull sysselsättning och en möjlighet att bryta isoleringen. Det finns även medel för att handleda dessa.

Riksantikvarieämbetet ger årligen ut ca 10 miljoner inom ramen för det som kallas Kulturarvs-IT. Även här är syftet snarlikt, medlen går till att anställa handledare som kan handleda människor med funktionshinder som får jobba med digitalisering av samlingar, ffa på länsmuseerna. Denna nya satsning är lite som Kulturarvs-it på steroider.

Nu när denna satsning på digitalisering görs hoppas jag att det finns möjligheter att ställa villkor för att få ut så mycket som möjligt av satsningen. Dessa krav skulle kunna vara:

  • Fokusera i första hand på material där upphovsrätten är utslocknad eller där verkshöjd saknas. Dessa märks upp med Public Domain Mark.
  • Fokusera i andra hand på material där institutionen äger upphovsrätten. Detta material märks upp med de friaste Creative Commmons-licenserna.
  • Material som inte kan släppas fri eller där den upphovsrättsliga statusen inte är känd digitaliseras endast undantagsvis.
  • Det digitala materialet tillgängliggörs på nätet i högupplöst format för att underlätta vidareanvädning. Materialet ska även vara tydligt uppmärkt med licenserna ovan.
  • Det digitala materialet ska sparas i öppna format och sparas på ett hållbart sätt.
  • Materialet ska kunna levereras vidare till K-samsök och Europeana för att underlätta maximal spridning. Många museer använder idag system som inte kan leverera varken till K-samsök eller Europeana. Kanske kan delar av medlen avsättas för att lösa detta problem?
  • Använd enhetliga metadata vilket underlättar aggregering och samsökning. Det finns idag inga enhetliga metadatastandards men kanske kan man arbeta fram en minsta gemensamma nämnare? Kanske kan K-samsöks protokoll vara en bra utgångspunkt?

Det nyligen uppstartade digitseringssekritarietat vid Riksarkivet får här en viktig roll att fylla. Läs även Åsa M Larssons blogginlägg om detta. Vad finns det mer som man bör tänka på för att vi ska få ut så mycket som möjligt av denna satsning?

Tillägg
Det finns ett viktigt villkor till:

  • Digitalisering av material med utgången upphovsrätt eller som saknar verkshöjd medför ingen ny upphovsrätt.
Publicerat i Creative Commons, Free culture, Kulturarvswebb | 20 kommentarer

Generösa Creative Commons-licenser skapar färre problem


Bauta House by Jens Rydén (CC by-nc-nd). Original.

Så länge jag har varit intresserad av Creative Commons så har jag mött föreställningar om att generösa användarvillkor innebär fler problem, att materialet kommer att missbrukas. Inte sällan tror man att det kommer att ta mycket tid i anspråk.

Med Creative Commons går det att villkora användandet av t ex foton. Inte sällan ser jag att institutioner väljer kombinationer av Icke Kommersiell och Inga Bearbetningar (exempelvis Nordiska museet och Nationalmuseum). Ska jag återanvända detta material så måste jag ställa mig frågan om sammanhanget är att betrakta som kommersiellt. Är t ex en blogg med Google-annonser att betrakta som kommersiell? Är en telefon-app som kostar 7 kr att betrakta som kommersiell? Om jag vill ändra storlek på ett foto eller beskära det, är det en bearbetning? Det finns många frågor och framför allt gråzoner och risken är ganska stor att användaren vänder sig någon annanstans för att hitta bilder där man slipper dessa ställningstaganden (t ex Flickr eller Wikimedia Commons).

Det går såklart att kontakta institutionen ifråga men utan att egentligen ha något på fötterna så tror jag att det är ganska ovanligt. Om detta material istället tillgängliggjordes med friare Creative Commons-licens undviker man dessa problem. Självklart ska fotografens och institutionens namn anges i linje med den ideella rätten i upphovsrättslagen (förutsatt att materialet hamnar inom skyddstiden). Det blir även tillgängligt för användning i t ex Wikipedia.

Även Dela Lika kan ställa till en del problem; vill man t ex tillåta kommersiell användning så är det en tröskel om vederbörande samtidigt måste tillgängliggöra det de i sin tur skapar utifrån materialet under samma eller en snarlik licens.

Om det ligger i minnesinstitutionernas (och andra offentliga aktörers) intresse och uppdrag att deras information ska finns ”där ute” och göra nytta är det direkt kontraproduktivt att samtidigt sätta villkor för användningen. Jag vet att flera institutioner ser detta som en process, att man börjar med att tillåta icke-kommersiell använting för att sedan följa upp och utvärdera med möjligheten att släppa på tyglarna ytterligare. Ett problem som skulle kunna uppstå är att eftersom Creative Commons-licenser är oåterkallerliga (dvs att material som har använts under en viss licens kommer alltid att behålla denna oavsett om den ändras i källan) kan förvirring uppstå.

Som ett exempel kan jag nämna att vi på mitt jobb började att lägga ut bilder på Flickr Commons (observera att detta skiljer sig från Creative Commons för ca två år sedan. Dessa foton är helt fria att använda då skyddstiden gått ut (dragen till sin spets 70 år efter upphovsmannens död), du behöver inte ens ange vem som har tagit fotot även om det är att rekommendera, ära den som äras bör. Under denna tid har dessa idag (2011-03-14) 749 foton inte missbrukats utan istället använts som underlag i inspiration för kreativt skapande (exempelvis bilden i detta inlägg), på Wikipedia, i tidsskrifter mm.
Det finns såklart problematiskt material där institutionen är bundna av uppdrag och enskilda avtal men grundregeln bör vara att tillgängliggöra så fritt som möjligt, allt annat är undantag från denna regel. Se RAÄs interna bildpollicy för exempel på hur man kan agera.

Se även Creative Commons rapport Defining Noncommercial som belyser problematiken kring kommersiellt-ickekommersiellt.

Publicerat i Creative Commons, Free culture, Kulturarvswebb, Upphovsrätt | 1 kommentar

Behövs det en digital mobil agenda?

Bara några dagar efter mitt inlägg om webbappar vs OS-specifika appar så släpper DIK en app för Iphone.

I undersökningen Svenskarna och internet 2010 framgår att 1,5 miljoner i Sverige inte använder internet vilket brukar kallas för den ”digitala klyftan”. Majoriteten av dessa återfinns bland den äldre delen av befolkningen men ”ickeanvändare” återfinns i alla åldrar. Även om siffran sjunker (den sjönk med ca 200 000 från rapporten för 2009) så är det ett demokratiproblem att så pass många (ca 17% av befolkningen) mer och mer hamnar utanför ett alltmer växande sätt att ta del av samhällsminformation och delta i det offentliga samtalet.

Det finns en annan digital klyfta som börjar märkas, den mellan de som använder internet i telefonen och de som inte gör det. Enligt samma undersökning som ovan är det 22% som någon gång använder mobilen för att surfa. Denna grupp kan i sin tur delas upp i de som använder telefoner med olika operativsystem (iOS, Android, Windows, Symbian osv) som inte alltid är helt kompatibla med varandra. Medan en dator med intrenetuppkoppling finns på varje bibliotek så är en mobiltelefon/smartphone mer personlig vilket gör denna del av informationssamhället ännu svårare att delta i om man inte har en sådan telefon. Det har blivit lockande att hoppa på tåget och bygga appar, något som Alex Howard kallar ”Shiny app syndrome” i en artikel. Han ställer sig även frågan om detta bidrar till ökade digitala klyftor istället för att överbygga dem.

I ljuset av detta är det intressant att en organisation som DIK väljer att släppa en app för ett (1) specifikt operativsystem för mobiltelefoner. DIK fick tidigare i år kritik för att de drog in sitt s k museimannakort (jag skrev om detta här). Eftersom Riksförbundet Sveriges museer ger ut ett liknande kort ansåg man att det var ett bättre utnyttjande av medlemmarnas pengar att omfördela dessa så att alla medlemmar kunde ta del av de stipendier som erbjuds istället för bara medlemmar kopplade till ett museerna. Utan att ha några säkra siffror gissar jag att en app når ännu färre medlemmar än vad museimannakortet gjorde. Jag får av Karin Linder, via Twitter, veta att appen kommer för Android om några veckor. Detta är såklart positivt men det finns fortfarande operativsystem som inte kan använda appen (för att inte tala om ”vanliga” mobiltelefoner med uppkoppling). Utan att har testat appen ifråga så frågar jag mig vilka funktioner som gjorde att man valde att utveckla en eller flera OS-specifika appar istället för en webbapp?

Jag tycker att det är kul och intressant att fler och fler ser den mobila delen av internet som en självklar arena att finnas på och många känner sig fortfarande fram. Vi har bara sett början på detta. För att sänka trösklarna och skapa förutsättningar för så hög tillgänglighet som möjligt så bör dock offentlig sektor, intresseorganisationer m fl alltid överväga den mest skalbara och flexibla lösningen (för att inte tala om mest kostnadseffektiva). Målet borde vara att göra så stor nytta för så många som möjligt.

Det pratas om En digital agenda för Sverige; behövs det en digital mobil agenda också som ett komplement?

Läs även Audrey Watters artikel om samma problematik fast ur ett utbildnings- samt amerikanskt perspektiv.

Publicerat i Android, Apple, mobilwebb | 4 kommentarer